Därför är jag liberal
Publicerad på magasinet Neo den 6 september 2010

Socialdemokraternas valfusk i invandrartäta förorter är ovärdigt en demokrati
Publicerad på Newsmill torsdag 9 september 2010

LAS stänger ute ungdomar
Publicerad på Newsmill 25 augusti 2010

Språktest bra för integrationen
Publicerad i Svenska Dagbladet söndag 15 augusti 2010

Visa alla artiklar



 

I Kirkuk avgörs Iraks framtid
Del fyra i artikelserien i Expressen, 26 juli 2005

För fyrtio år sedan var befolkningen i nordirakiska staden Kirkuk övervägande kurdisk. Men på grund av de närbelägna oljefälten genomdrev Saddam Hussein en systematisk arabiseringskampanj.
När kurderna i dag återvänder hem möts de av ett slagfält.


Familjen Rozbayani hann precis fly ut ur huset när en irakisk pansarvagn brakade in genom väggen för att parkera i vardagsrummet. Där stod den sedan kvar i flera år, som en markering att staden Kirkuk tillhörde den irakiska armén och inte dess kurdiska invånare. Rozbayani var en av de många familjer som fördrevs från Kirkuk under Baathpartiets 40 år långa arabiseringskampanj.
Runt Kirkuk breder oljefälten ut sig. Här finns ungefär fyra procent av världens hittills kända oljefyndigheter. När produktionen är i full gång och det projekteras för nya borrningar så kommer det svarta guldet att inbringa miljarder och åter miljarder dollar till den som kontrollerar produktionen.
Det är detta som skapat konflikter. Om inte oljan fanns skulle Kirkuk vara en del av Kurdistan i Irak i dag.

Arabiseringen av Kirkuk var den mest målmedvetna och systematiska folkfördrivningen i Iraks historia. Syftet var att skapa en arabisk dominans i staden för att behålla kontrollen över oljan, och att slå sönder den kurdiska identiteten. Kampanjen pågick från 1963 fram till Saddam Husseins fall 2003. Totalt tvingades uppemot 400 000 människor, främst kurder men också turkmener, kaldéer och assyrier att lämna sina hem, för att ge plats åt araber som under varierande grad av påtryckningar och förmånliga subventioner förmåddes att flytta till Kirkuk från andra delar av Irak.
Arabiseringen genomdrevs på flera sätt. I den inledande fasen gavs arabiska folkmobbar klartecken att plundra och döda i kurdiska och turkmenska byar runt Kirkuk. Efter Baathpartiets maktövertagande 1968 kom massgripanden och avrättningar. Mark i staden beslagtogs och delades ut till arabiska stammar. Icke-araber fråntogs rätten att köpa mark, och tvingades ofta att sälja sina ägor.
Hassib berättar med känsla om Saddam Husseins brott mot befolkningen i Kirkuk. Människor tvingades eller fick betalt för att ändra sitt ursprung i identitetshandlingarna, så att de på pappret blev araber. Kurder sparkades i stor skala från oljeproduktionen. I dag får endast 300 kurder sitt levebröd därifrån, av totalt 12 000 anställda. Inflyttade shiaaraber fick betalt för att flytta sina familjegravar till Kirkuk för att de skulle se ut som att de alltid bott här.

Hassib lämnade Kirkuk redan 1974 när han var student. Sex år senare kom Saddam Husseins hantlangare på besök till familjen. Säkerhetspolisen kom mitt i natten och frågade efter mig. De hade redan gripit mina bröder, de ville ha tag på mig också och krävde att jag skulle komma tillbaka. Min mamma fick en chock och föll till golvet. Halva hennes kropp förlamades, och hon dog fem år senare.
Efter befrielsen från Saddam Hussein 2003 återvände Hassib till Kirkuk. Det var en enastående lycka att få komma tillbaks till min hemstad. Men jag blev chockad när jag såg hur Kirkuk förvandlats från ett civilt samhälle till en militärbas inringad i olika zoner. I dag bor han tillfälligt i ett hus som tillhör staten, i väntan på att få mark för att bygga ett nytt. Det gamla huset finns kvar men är en ruin i dag.
Saddam Hussein ritade också om kartan i Kirkuk. Den administrativa gränsen flyttades så att områdena Kifri, Cimcimal, Kelar och Douz, där en stor majoritet av invånarna var kurder, fick tillhöra grannprovinserna. På motsvarande sätt införlivades flera arabiska samhällen till provinsen Kirkuk.
Demografin förändrades radikalt. Före arabiseringen bestod befolkningen av ungefär hälften kurder, en tredjedel araber och en femtedel turkmener samt en mindre grupp kristna assyrier och kaldéer.
På 1980-talet var den kurdiska andelen av invånarna uppskattningsvis 25 procent och staden hade en betryggande arabisk majoritet.

Men det var då. Efter Saddam Husseins fall antogs den tillfälliga konstitutionen Transitional administrative law (TAL) i mars 2004. Paragraf 58 stadgar att Kirkuk ska normaliseras. Innebörden är att de som fördrivits ska få återvända och de araber som inte bott i Kirkuk innan arabiseringen ska få kompensation för att flytta tillbaka till sina hem i centrala och södra Irak.
Men de arabiska ledarna har aldrig sett paragraf 58 som någon slutlig lösning.
Iraks nye premiärminister Ibrahim al-Jaafari förhalar processen, och hittills har inte en enda dinar avsatts för återförflyttningen. Samtidigt har närmare 10 000 familjer återvänt, men många har ingenstans att bo och lever i tältläger under svåra omständigheter. Deras kostnader finansieras av det kurdiska styret i norra Irak. En del araber har också lämnat Kirkuk.
I förhandlingarna om Iraks nya konstitution är de kurdiska ledarna beredda att låta Kirkuks oljeinkomster delas mellan de olika delarna av Irak, enligt samma modell som intäkterna från FN:s Olja-mot-mat-program fördelades. Men förutsättningen är att Kirkuk territoriellt hamnar inom den kurdiska delstaten i en framtida federation. Samtidigt försöker USA få med sunniaraberna i den politiska processen i Irak, vilket hamnar i konflikt med de kurdiska kraven. Även Turkiet är oroligt över utvecklingen och sponsrar därför den radikala Turkmenska Fronten för att bekämpa normaliseringen.

Kirkuk avgör framtiden för Irak. Om inte de fördrivna kan återvända under fredliga former kan de kurdiska provinserna Erbil, Duhok och Suleymania lägga in sitt veto mot hela konstitutionen i folkomröstningen i höst.
I så fall skulle Irak drabbas av den värsta politiska krisen sedan befrielsen.
Kirkuk är ett slagfält i dag. Sprängattentat och riktade mord avlöser varandra. Men steg för steg har den kurdiska befolkningen stärkt sitt grepp om utvecklingen. Vi frågar Hassib om framtiden. Vi har rätt att återvända till våra hem. Men vi vill att detta ska gå till under fredliga former och vi har inget intresse av att fördriva andra som har bott i Kirkuk sedan urminnes tider. Men vad händer om inte Kirkuk normaliseras? Inget Kirkuk, inget Kurdistan, svarar han.

Gulan Avci
Fredrik Malm

Skriven av Gulan Avci och Fredrik Malm

Notis: Fredrik Malm är ordförande i Liberala ungdomsförbundet och Gulan Avci arbetar som integrationssamordnare för folkpartiet och ersättare i styrelsen för Kurdiska riksförbundet.

  Startsidan | Om Gulan | Mina sikter | Artiklar | Press | Bli min rdgivare | Lnkar | Kontakt
Fotografier av Mats Hgberg. Skyddat enligt lagen om upphovsrtt. Gulan Avci 2006